Att bli deprimerad var aldrig något jag räknade med. För sånt skulle aldrig hända mig. Aldrig, någonsin. Jodå. Jag kan räkna alla de dagarna då jag sjukanmälde mig, men jag var inte sjuk. Men jag var deprimerad. Och hade ångest. En riktig ångest, över allting. Det var riktigt tufft att gå upp på morgonen, ibland gick det inte, ibland gick det. Men oftast så gick det inte.

 

Jag tror att folk ibland tror att är man deprimerad så klarar man ändå att göra saker. Helt fel. Jag presterade inte som jag ville i skolan pga att jag inte trodde på mig själv. Jag tänkte varje varje varje varje dag att det inte är någon idé att gå till skolan. För jag suger. Varför ska jag gå till skolan när jag är så dålig på allting? Ärligt så kommer jag inte ihåg så mycket av hösten, bara att jag ville försvinna från den här jorden och eller att jag ville bara ligga i sängen och stirra en hel dag. Det är fortfarande tufft att gå upp på morgonen, men den här gången tänker jag inte låta ångesten ta över. Inte igen. En människa sa till mig, att bara för att du mår dåligt så måste du göra det här. Okej, för det första så blir jag mer stressad av ångesten, och av stressen kommer ångesten. Jag tror inte folk vet vad det innebär att vara deprimerad, man har inte lust till något, motivationen försvinner, man vill knappt leva. Man mår inte dåligt i en dag, man mår dåligt varje dag i flera månader.

 

Det kanske är lite för privat att skriva ut en sån här sak på min bokblogg, men vi läser om sånt här i vissa böcker. Och det är faktiskt fler som är psykiskt sjuka än vad vi tror. Men det talas inte så högt om det. Det är nästan så att folk skämms lite för mig och för oss som är deprimerade.

 

Men nu till något roligare! Det är ju Världsbokdagen idag OCH Shakespear blir 450 år, verkligen något att fira! Jag tänkte visa några av mina absoluta favoritböcker. Såna som jag har gråtit och skrattat åt, blivit förvånad och överraskad av. Såna som jag har älskat.