Okej, jag är väl den sista människan i Sverige som inte har sett den hyllade tv-serien som gick på SVT förra året. Tiden räckte inte riktigt till, och jag spenderade mest min fritid åt att kolla på Merlin och tumbla. Men vad tyckte jag då? Utan att ha sett tv-serien?

I början var det svårt att hålla isär alla karaktärer, jag blandade ihop Benjamin, Rasmus och Paul, plus deras familjer också. Men jag gillar hur han ändå har blandat in en parallellvärld, ibland får vi lite glimtar om deras barndom, men också får vi läsa om sjukdomen. Men jag skulle nog ha velat att det var lite mindre Sara och Harald. Okej, din son har flyttat hemifrån, men man behöver inte sluta leva för det. Detta ältande gjorde mig galen och drog ner boken en aning.

Boken hade en tendens att bli seg på vissa ställen, då det berättades historia. Jag hoppades hela tiden att något skulle hända, att Benjamin och Rasmus skulle träffas, men det var inte förens i slutet av boken jag tyckte boken började. Jag satt och väntade på att boken skulle göra mig galen, ledsen, upprörd, men det hände ingenting och jag tröttnade fort på boken. Men ändå så var det nånting som höll mig kvar vid att läsa ut boken. Jag fruktade lite över att läsa den, precis som med alla böcker som har fått bra kritik. För jag har alltid så stora förväntningar men blir oftast besviken. Jag vart väl inte riktigt besviken på Torka aldrig tårar utan handskar men, det saknades något. Det var nog inte min typ av bok, men skönt med omväxling.

Men som vanligt har Jonas Gardell en bra historia att berätta och han gör det på bästa sätt. Det är en tankeväckande och gripande bok, som jag tror och hoppas kommer bli en svensk klassiker.


Titel: Tårka aldrig tårar utan handskar 1. kärleken
Författare: Jonas Gardell
Antal sidor: 291 sidor