För första gången Park ser Eleanor så skäms han, han tycker att hon är pinsam och skämmer ut sig själv. Men han tycker samtidigt synd om henne som är ny i trakten och erbjuder en sittplats i bussen. Hon sätter sig på platsen och de låtsas inte om varandra. Sedan dess har Eleanor & Park varit busskompisar, de sitter gärna så långt ifrån varandra de kan och är helt tysta. Utan att säga några ord till varandra börjar Park att låna ut hans serietidningar. Efter serietidningarna blir det utbyte av musik och åsikter, Park är den mest perfekta killen Eleanor vet och Eleanor är den konstigaste tjejen Park vet.

 

Eleanor & Park är en fin kärlekshistoria som berör, jag tror inte att det inte finns någon som inte tycker om den här boken. Den är väldigt lätt att tycka om eftersom det är väldigt välgjorda karaktärer. Inte bara Eleanor eller Park utan deras kompisar eller familjemedlemmar. Alla har fått ett varsitt personlighetsdrag som sticker ut och som man känner igen sig i. Det är det som jag tycker gör boken så speciell och utstickande, det är minnesvärda karaktärer och Rowells skrivsätt är verkligen något utöver det vanliga. Här i boken är det mycket korta meningar, det byts personperspektiv titt som tätt, i början var det lite ovant och annorlunda men efter ett tag så gillade jag det. Språket är poetiskt men samtidigt humoristikt.

 

Något som jag verkligen gillade var Eleanors familj, även om jag inte förstod mig på hennes mamma om varför hon stannade kvar hon Richie. Jag tyckte att Eleanors trasiga familjesituation gjorde att boken blev mer trovärdnig och fick ett djup i berättelsen.

 

Något som jag tyckte mindre om var Parks tankar om Eleanor, de var så låga ibland att jag nästan blev lite arg. Han kunde tänka att "hon är inte fin Eleanor, inte nånstans". Hur kan han bli kär i en tjej som han inte tycker är fin? Inte för att jag tvivlar på hans kärlek till henne men jag tyckte att det var lite annorlunda tänkesätt.